Upp & Ner i livet!

Det var ett tag sen jag skrev ngt här på bloggen!

Det har varit ett ganska jobbigt 2012 hiten tills.

Men jag har förhoppningar om  en bättre höst trots allt.

När jag kom hem från San Diego i mars var jag helt slutkörd och skyllde nog mest

 på jetlagenoch att man alltid är en trött småbarnsförälder.

MEN........när kroppen en dag varken verkade fungera fysiskt eller psykiskt

 så var det nog mer än bara en sleten småbarnsförälder

som var trött på vardagen.

En rejäl urladdning skulle man kanske kunna kalla det

eller depression enligt läkaren.

Känslan när man skrattar åt sig själv när man först glömt

att lämna barnen på förskolan och kört med dem ända till jobb

och tillbaka hem igen och man där kommer på att det var ju förskolan jag skulle till

och inte kom hem ifrån. Den känslan var ganska komisk till en början

 men gick snabbt över till en förtvivlad mamma som fasaden rasade för.

Som förälder så vill man alltid sina barns bästa och man skulle och

gör näst intill vad som helst för dem.

Man vill finnnas där och hjälpa dem på vägen på alla sätt som är möjligt.

 Speciellt när de är sjuka.

Efter tiden(ca 2 år)med Tims alla sjukdomar och alla vaknätter och

oroliga dgr för Tim så var Tim äntligen bättre efter operationen av mandlar/polyper och öron.

Hans sjukdgr sjönk drastikt, nästintill uteblev faktiskt!

Jag fick äntligen sova en hel natt för första gången på evigheter! Mattias bytte jobb

 och jourtiderna försvann ch inga jobb på sena kvällar eller helger heller.

En extra krona i plånboken blev det också, vilket man inte blev ledsen över precis.

Det var lugnt mitt jobb och inga konflikter på förskolan att bli uppjagad över!

2 snälla barn som bägge sov och inte var i ngn trotstopp! Jag borde var hur glad,

lycklig som helstöver mitt näst intill "perfekta" familjeliv.

Men det var jag inte! Jag var djupt olycklig!

 Kunde plötsligt sova dygnet runt om jag hade fått.

Minnet sviktade och jag klarade till slut inte av mitt jobb på ett bra sätt!

Jag blev sjukskriven och fick antidepressiv medecin som skulle hjälpa mig

att hålla näsan över vattenytan förhoppningsvis.

 Jag tyckte synd om mig själv några veckor

och drog täcket över huvudet och lät mannen styra

och ställa här hemma för en gångs skull.

Sen kände jag att jag måste på ngt sätt rycka upp och ta mig tillbaka till jobb,

för annars så skulle jag nog bara må sämre av att inte göra någoting vettigt alls.

Tack och lov så har jag två väldigt bra och förstående chefer som

"köpte" mina villkorför att jag skulle komma tillbaka(dock endast 50%).

 Dessutom så har jag fantastiska arbetskamratersom stöttade mig på bästa sätt.

Detta gör att jag idag gick tillbaka, efter 4 månaders sjukskrivning,

 för att försöka jobba 100%.

Jag medicinerar fortfarande, på min läkares inrådan,

och känner att det känns bättre idag.

 Jag tar en dag i taget och hoppas att det fortsätter att gå åt rätt håll!

Detta är kanske att lämna ut sig helt kan en del tycka,

 men för mig har det hjälpt att vara ganska öppen med det.

Jag visste inte innan att depression kan orsakas av egentligen ingenting

och att det faktiskt finns så många som har drabbats av det på ett eller annat vis.

 Oftast så påverkar det så många runt omkring en,

speciellt när man är småbarnsförälder och alla är vana att det är

 2 föräldrar som roddar runt allt.

 Som tur är har jag en fantastisk man

 och fantastiska nära och kära som har kunnat vara behjälpliga och fortfarande är.

Men jag har lärt mig ett och annat om mig själv och andra av detta.

Men jag önskar inte att ngn annan drabbas av det jag gjorde en dag

då jag plötsligt var oförmögen

att vara en ansvarsfull förälder och bara blev ingenting!